Tidig fredagsmorgon i pingsthelgen gick jag de trånga gränderna i Gamla stan till Västra tempelmuren. Min goda vän, Rabbi Shmuel hade sagt att jag bör vara där senast halv fem för att få plats. Redan kvart över 4 trängdes jag bland ungdomar, familjer och ortodoxa judar denna sköna morgon, alla gående mot samma mål. Mellan de glad tillropen försökte några koncentrera sig på att läsa medan de gick. Pingsten är den helg då "alla" läser, speciellt Ruths bok. Pingsten, Shavuot, firar man till minne av att Gud talade till folket på Sinais berg och man fick sin Torah.
Då och då försökte en moped tränga sig fram och några arabiska bagare drog sina kärror med de färskaste bröden. Jag försökte erinra mig om någon signal hade ljudit över Jerusalem eller några speciella rop på gatorna eftersom alla tycks ha gått "man ur huse".
Väl framme vid tempelmuren var det mycket folk men inte fullpackat. Som vanligt gick männen till sin sida och kvinnorna till sin sida för att be vid de tusenåriga stenblocken. Jag själv stod på lite avstånd för att ha en översikt över vad komma skall eftersom Rabbi Shmuel sa att jag bör vara på plats innan kockan fem. Tiden gick, hundratals stod vid muren i stilla bön, hundratals stod med sina vänner och då och då tog man upp sin bok för att läsa. klockan blev både sec, sju och åtta, men fortfarande ljd ingen Shofar, fortfarande hade ingen offentlig bön ropats ut men ändå pågick den enskilda bönen tätt intill tempelmuren oavlåtligen.
Synen av alla som då och då tar fram sin bönebok eller heliga skrift där de står, får mig från att vara en betraktare till att själv ta fram Bibeln. Jag har bett många gånger här i påminnelse om 2. Krönikebok 6:32 "också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din utsträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om", men det har inte varit lika självklart att ägna stunden här till bibelläsande.
Man kan tycka vad man vill om de religiösa sederna, att man ska gå baklänges tillbaka istället för att vända ryggen till den heliga muren eller att man ska täcka sina axlar och knän. Betraktar man dessa kvinnor, unga som gamla, så är det djupa, uppriktiga och intensiva böner och inte så sällan med gråt de frambärs. Några turister står för en stund för att se på, men oftast tar även dem stegen fram och rör vid stenen innan det är dags att dra vidare. Inte så sällan trycks små bönelappar in bland sprickorna även från "främmande". Inte så sällan hörs spontana sånger och några tar varandra i handen och dansar.
Varför dras människor hit? Hur kommer det sig att alla generationer dras hit? Varför dras jag hit? Är det just för att det inte finns ett program anpassat till olika tycken och smak som både gemenskapen och den heliga närvaron blir så stark?
Det är inte bara det sköna vädret som gör att jag kan tillbringa timmar här denna dag. Jag känner igen atmosfären. Atmosfären som kan sänka sig då ett ord blir så levande att man bara gråter i tacksamhet till Gud. Atmosfären som blir så påtaglig att man inte kan säga eller sjunga ett ord för Guds kraft är så stark. en helig närvaro utan programblad.
Samtidigt som vi ber att slöjan ska tas bort från Israels folk när de läser skriften så att de ser Yeshua Messias, behöver slöjan på kristenfolket tas bort så vi ser ordet. Ordet och bönen är tändningspunkten för den Helige Ande.
Gitten Öholm, krönika i Världen idag Juni 2023
