Medan våra kyrkor förmedlar kristendomens viktigaste högtid så heligt och starkt som möjligt genom mäktiga musikverk, dramaturgi och Hallelujarop, utspelar sig kampen mellan liv och död på riktigt i Jerusalem.
Israels kamp för sin överlevnad gentemot världssamfundet och muslimska terrorister är en sak. Konflikten mellan ultraortodoxa och vänsterliberala judar är en annan. För att inte tala om antisemitismen som växer för varje dag. Men nu råder även kraftiga spänningar inom den judiska befolkningen. Vad det senare kan leda till; "sinat achim" - hatet mellan bröder, vet de ledde till den romerska exilen.
Dagarna innan påsk gick jag längs gamla stans gränder tillsammans med en messiansk arab-palestinier som var mycket medveten om den kristen-religiösa andliga kampen. Han har växt upp som kristen arab men har mött Jesus och blivit döpt i den heliga anden för flera år sedan, börjat älska judarna och kallar sig nu för messiansk arab för att visa att det finns en skillnad.
Helgens rapporter från Jerusalem där de tre religionernas högtider sammanfaller och med raketangrepp som resultat, borde avskräcka varje icke religiös. Men det går inte att se på Israel med varken religiösa eller politiska glasögon. Landets historia, nutid och framtid kan bara förstås genom Bibeln där Gud talar om det judiska folket och landet som ingår i Hans eviga förbund med dem.
Seger är vunnen men kampen fortsätter
Det var i Jerusalem Jesus vann seger över döden och uppstod, men djävulen går fortfarande omkring som ett rytande lejon och försöker slakt, mörda och ödelägga. Det är det vi är vittne till idag.
När jag var i 30-årspldern tog min far med mig till en påskmusikal som Livets Ord framförde i Värnamo Pingstkyrka. Jag hade då tjänat flera år utomlands tillsammans med "starka förkunnare" som Reinhard Bonnke, Billy Jo Daugherty m fl och sett Guds manifestation i helande och befrielser på mötena. Det var inte ovanligt att folk reste sig mitt i sången när jag sjöng, för att stämma in och proklamera sanningen i sångtexten. Så nu när jag såg detta påskdrama tillsammans med min stilla, ödmjuka pappa, levde jag mig in i dramaturgin. Jesu död på korset är alltid en stark upplevelse. Men efter den scenen, illustrerades Jesu kamp nere i dödsriket som en boxningskamp. Häftigt! Djävulen satt in sitt sita kraftiga slag och Jesus föll kraftigt mot golvet. Precis som en domare förmodligen gör vid sådana tillfällen, en count down, började nedräkningen från 10, ackompanjerat av dramatisk musik. Jag visste ju att Jesus skulle resa på sig, men jag var ändå så tagen av stämningen, ljuseffekterna och det dramatiska spelet, vilket jag trodde att alla i kyrkan var. Så när musiken var som starkast, domaren ropar ut sista sekunden, noll och Jesus reser sig med all sin kraft, så reser jag mig i samma kraft från stolen uppe på läktaren och med handen i vädret ropar jag: AMEN!
Applåderna rungar i salen. Men jag inser strax att jag är den enda som har ställ mig upp, eller rättare sagt, hoppat upp. Och applåderna var dessutom inspelade som en effekt!
Ja, jag kände mig ganska dum. Men vad gör det när jag hitintills aldrig stött på en enda grav i Israel där man påstår att han fortfarande ligger!
Med denna Jesu uppståndelseskraft verksam i oss, har vi uppdraget att tala frid och fred över Jerusalem. Och be att denna svåra tid kommer att leda till en tid då Israel söker Gud och Gud svarar genom att utgjuta nådens och bönens Ande över Israel (Sak.12:10)
Gitten Öholm, krönika i Världen i Dag April 2023
