Tidig fredagsmorgon i pingsthelgen gick jag de trånga gränderna i Gamla stan till Västra tempelmuren. Min goda vän, Rabbi Shmuel hade sagt att jag bör vara där senast halv fem för att få plats. Redan kvart över 4 trängdes jag bland ungdomar, familjer och ortodoxa judar denna sköna morgon, alla gående mot samma mål. Mellan de glad tillropen försökte några koncentrera sig på att läsa medan de gick. Pingsten är den helg då "alla" läser, speciellt Ruths bok. Pingsten, Shavuot, firar man till minne av att Gud talade till folket på Sinais berg och man fick sin Torah.
Då och då försökte en moped tränga sig fram och några arabiska bagare drog sina kärror med de färskaste bröden. Jag försökte erinra mig om någon signal hade ljudit över Jerusalem eller några speciella rop på gatorna eftersom alla tycks ha gått "man ur huse".
Väl framme vid tempelmuren var det mycket folk men inte fullpackat. Som vanligt gick männen till sin sida och kvinnorna till sin sida för att be vid de tusenåriga stenblocken. Jag själv stod på lite avstånd för att ha en översikt över vad komma skall eftersom Rabbi Shmuel sa att jag bör vara på plats innan kockan fem. Tiden gick, hundratals stod vid muren i stilla bön, hundratals stod med sina vänner och då och då tog man upp sin bok för att läsa. klockan blev både sec, sju och åtta, men fortfarande ljd ingen Shofar, fortfarande hade ingen offentlig bön ropats ut men ändå pågick den enskilda bönen tätt intill tempelmuren oavlåtligen.
Synen av alla som då och då tar fram sin bönebok eller heliga skrift där de står, får mig från att vara en betraktare till att själv ta fram Bibeln. Jag har bett många gånger här i påminnelse om 2. Krönikebok 6:32 "också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din utsträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om", men det har inte varit lika självklart att ägna stunden här till bibelläsande.
Man kan tycka vad man vill om de religiösa sederna, att man ska gå baklänges tillbaka istället för att vända ryggen till den heliga muren eller att man ska täcka sina axlar och knän. Betraktar man dessa kvinnor, unga som gamla, så är det djupa, uppriktiga och intensiva böner och inte så sällan med gråt de frambärs. Några turister står för en stund för att se på, men oftast tar även dem stegen fram och rör vid stenen innan det är dags att dra vidare. Inte så sällan trycks små bönelappar in bland sprickorna även från "främmande". Inte så sällan hörs spontana sånger och några tar varandra i handen och dansar.
Varför dras människor hit? Hur kommer det sig att alla generationer dras hit? Varför dras jag hit? Är det just för att det inte finns ett program anpassat till olika tycken och smak som både gemenskapen och den heliga närvaron blir så stark?
Det är inte bara det sköna vädret som gör att jag kan tillbringa timmar här denna dag. Jag känner igen atmosfären. Atmosfären som kan sänka sig då ett ord blir så levande att man bara gråter i tacksamhet till Gud. Atmosfären som blir så påtaglig att man inte kan säga eller sjunga ett ord för Guds kraft är så stark. en helig närvaro utan programblad.
Samtidigt som vi ber att slöjan ska tas bort från Israels folk när de läser skriften så att de ser Yeshua Messias, behöver slöjan på kristenfolket tas bort så vi ser ordet. Ordet och bönen är tändningspunkten för den Helige Ande.
Gitten Öholm, krönika i Världen idag Juni 2023
Efter en dag med en ordinerad Torah scriber som Rabbi Shmuel, går jag ut med en orubblig övertygelse om att Guds ord står fast genom alla tider. Det är inte något som anpassas efter varken kulturer eller generationer. Därför kan vi mötas i en stark trosgemenskap över nationer, vi har samma heliga skrift, Bibeln, varken någon annan skrift står över eller vid sidan! Samtidigt skäms jag över den senaste tidens lättvindiga hantering av Guds ord som om den kan tolkas hur som helst och används mer som en text att utgå från. Ser vi Bibeln som helig eller täcker det med att höra berättelser från den tolkad av någon annan?
Vi sjunger, eller i alla fall sjöngs den för många år sedan, bibelversen; "ditt ord är mina fötters lykta", men just nu tycks ordet inte ha en sådan betydelse eftersom det spretar i alla riktningar i den svenska kristenheten och allt rör sig om tolkningar. Stunden med Rabbi Shmuel blir därför som profeten Jesaja säger i kap.30:21 "så ska dina öron höra detta ord bakom dig: Här är vägen, gå på den".
Vi har fått lära känna Gud och hans karaktär genom att judiska män har vigt sina liv att leva utanför samhällets vardagsliv, i öknen för att i stillhet förmedla Guds ord så korrekt som möjligt. Att besöka Qumran är därför något mer än att se platsen i öknen där man fann Döda Havs rullarna, de heliga skrifterna , på 40-talet. Där levde dessa skrivare och vi står i skuld till dessa för att ha gett oss det andliga goda som Paulus säger i Rom. 15:27.
I över 3000 år har speciellt utbildade rabbiner fortsatt att för hand skriva Torah rullar. Det kräver koncentration och avskildhet förutom rätt temperatur och fuktighet för att fjäder, bläck och pergament ska förenas. Skulle det finnas en avvikelse - ett misstag, kastas det inte i papperskorgen eller i ugnen, utan det begravs med en helig vördnad som om det vore ett människoliv. Det är heliga ord, det är Guds ord, varken förslag eller kristna värderingar.
När landet återupprättades 1948 samlades Torah rullar från alla de länder som man kom ifrån in för att finna eventuella avvikelser. Hur hade de påverkats av "tidens tand" eller påverkats av kulturen i landet de förskingrats till, hade de hebreiska bokstäverna förändrats, hade ord förändrats? Alla rullar man fick in innehöll 304 305 tecken/bokstäver. Dessa skulle nu jämföras. Resultatet visar sig att det var endast 6 bokstäver som skiljde sig år, men det var vokaler som inte påverkar ordets betydning.
Ser vi på väckelsehistorien så tar den fart så fort Bibeln blev tillgänglig för "vanligt" folk på deras egna språk. Därför är det så viktigt med fortsatt översättningsarbete så alla folkslag, stammar får Guds ord på sitt språk. Men det är en färskvara precis som bröd och vi ska leva av båda dessa säger Jesus; "Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun". (Matteus 4:4).
Jag är också orubbligt övertygad om att hade Guds ord varit i centrum i våra sammankomster, lästs, begrundats och delats, hade både våra församlingar och familjer sett annorlunda ut. Då hade vi haft en gemenskap, kärlek och kraft och där var och en kommit i funktion för andras bästa.
För att avsluta lite bildligt vill jag säga; Låt dig inte luras i denna vackra sommartid där alla frukterna ser så läckra ut, vilket Adam och Eva gjorde och lät sig luras i sin trädgård då ormen, Satan, ifrågasatte med orden "Har Gud verkligen sagt"?.
Gitten Öholm, krönika i INBLICK Juni 2023
Efter en dag med en ordinerad Torah scriber som Rabbi Shmuel, går jag ut med en orubblig övertygelse om att Guds ord står fast genom alla tider. Det är inte något som anpassas efter varken kulturer eller generationer. Därför kan vi mötas i en stark trosgemenskap över nationer, vi har samma heliga skrift, Bibeln, varken någon annan skrift står över eller vid sidan! Samtidigt skäms jag över den senaste tidens lättvindiga hantering av Guds ord som om den kan tolkas hur som helst och används mer som en text att utgå från. Ser vi Bibeln som helig eller täcker det med att höra berättelser från den tolkad av någon annan?
Vi sjunger, eller i alla fall sjöngs den för många år sedan, bibelversen; "ditt ord är mina fötters lykta", men just nu tycks ordet inte ha en sådan betydelse eftersom det spretar i alla riktningar i den svenska kristenheten och allt rör sig om tolkningar. Stunden med Rabbi Shmuel blir därför som profeten Jesaja säger i kap.30:21 "så ska dina öron höra detta ord bakom dig: Här är vägen, gå på den".
Vi har fått lära känna Gud och hans karaktär genom att judiska män har vigt sina liv att leva utanför samhällets vardagsliv, i öknen för att i stillhet förmedla Guds ord så korrekt som möjligt. Att besöka Qumran är därför något mer än att se platsen i öknen där man fann Döda Havs rullarna, de heliga skrifterna , på 40-talet. Där levde dessa skrivare och vi står i skuld till dessa för att ha gett oss det andliga goda som Paulus säger i Rom. 15:27.
I över 3000 år har speciellt utbildade rabbiner fortsatt att för hand skriva Torah rullar. Det kräver koncentration och avskildhet förutom rätt temperatur och fuktighet för att fjäder, bläck och pergament ska förenas. Skulle det finnas en avvikelse - ett misstag, kastas det inte i papperskorgen eller i ugnen, utan det begravs med en helig vördnad som om det vore ett människoliv. Det är heliga ord, det är Guds ord, varken förslag eller kristna värderingar.
När landet återupprättades 1948 samlades Torah rullar från alla de länder som man kom ifrån in för att finna eventuella avvikelser. Hur hade de påverkats av "tidens tand" eller påverkats av kulturen i landet de förskingrats till, hade de hebreiska bokstäverna förändrats, hade ord förändrats? Alla rullar man fick in innehöll 304 305 tecken/bokstäver. Dessa skulle nu jämföras. Resultatet visar sig att det var endast 6 bokstäver som skiljde sig år, men det var vokaler som inte påverkar ordets betydning.
Ser vi på väckelsehistorien så tar den fart så fort Bibeln blev tillgänglig för "vanligt" folk på deras egna språk. Därför är det så viktigt med fortsatt översättningsarbete så alla folkslag, stammar får Guds ord på sitt språk. Men det är en färskvara precis som bröd och vi ska leva av båda dessa säger Jesus; "Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun". (Matteus 4:4).
Jag är också orubbligt övertygad om att hade Guds ord varit i centrum i våra sammankomster, lästs, begrundats och delats, hade både våra församlingar och familjer sett annorlunda ut. Då hade vi haft en gemenskap, kärlek och kraft och där var och en kommit i funktion för andras bästa.
För att avsluta lite bildligt vill jag säga; Låt dig inte luras i denna vackra sommartid där alla frukterna ser så läckra ut, vilket Adam och Eva gjorde och lät sig luras i sin trädgård då ormen, Satan, ifrågasatte med orden "Har Gud verkligen sagt"?.
Gitten Öholm, krönika i INBLICK Juni 2023
Medan våra kyrkor förmedlar kristendomens viktigaste högtid så heligt och starkt som möjligt genom mäktiga musikverk, dramaturgi och Hallelujarop, utspelar sig kampen mellan liv och död på riktigt i Jerusalem.
Israels kamp för sin överlevnad gentemot världssamfundet och muslimska terrorister är en sak. Konflikten mellan ultraortodoxa och vänsterliberala judar är en annan. För att inte tala om antisemitismen som växer för varje dag. Men nu råder även kraftiga spänningar inom den judiska befolkningen. Vad det senare kan leda till; "sinat achim" - hatet mellan bröder, vet de ledde till den romerska exilen.
Dagarna innan påsk gick jag längs gamla stans gränder tillsammans med en messiansk arab-palestinier som var mycket medveten om den kristen-religiösa andliga kampen. Han har växt upp som kristen arab men har mött Jesus och blivit döpt i den heliga anden för flera år sedan, börjat älska judarna och kallar sig nu för messiansk arab för att visa att det finns en skillnad.
Helgens rapporter från Jerusalem där de tre religionernas högtider sammanfaller och med raketangrepp som resultat, borde avskräcka varje icke religiös. Men det går inte att se på Israel med varken religiösa eller politiska glasögon. Landets historia, nutid och framtid kan bara förstås genom Bibeln där Gud talar om det judiska folket och landet som ingår i Hans eviga förbund med dem.
Seger är vunnen men kampen fortsätter
Det var i Jerusalem Jesus vann seger över döden och uppstod, men djävulen går fortfarande omkring som ett rytande lejon och försöker slakt, mörda och ödelägga. Det är det vi är vittne till idag.
När jag var i 30-årspldern tog min far med mig till en påskmusikal som Livets Ord framförde i Värnamo Pingstkyrka. Jag hade då tjänat flera år utomlands tillsammans med "starka förkunnare" som Reinhard Bonnke, Billy Jo Daugherty m fl och sett Guds manifestation i helande och befrielser på mötena. Det var inte ovanligt att folk reste sig mitt i sången när jag sjöng, för att stämma in och proklamera sanningen i sångtexten. Så nu när jag såg detta påskdrama tillsammans med min stilla, ödmjuka pappa, levde jag mig in i dramaturgin. Jesu död på korset är alltid en stark upplevelse. Men efter den scenen, illustrerades Jesu kamp nere i dödsriket som en boxningskamp. Häftigt! Djävulen satt in sitt sita kraftiga slag och Jesus föll kraftigt mot golvet. Precis som en domare förmodligen gör vid sådana tillfällen, en count down, började nedräkningen från 10, ackompanjerat av dramatisk musik. Jag visste ju att Jesus skulle resa på sig, men jag var ändå så tagen av stämningen, ljuseffekterna och det dramatiska spelet, vilket jag trodde att alla i kyrkan var. Så när musiken var som starkast, domaren ropar ut sista sekunden, noll och Jesus reser sig med all sin kraft, så reser jag mig i samma kraft från stolen uppe på läktaren och med handen i vädret ropar jag: AMEN!
Applåderna rungar i salen. Men jag inser strax att jag är den enda som har ställ mig upp, eller rättare sagt, hoppat upp. Och applåderna var dessutom inspelade som en effekt!
Ja, jag kände mig ganska dum. Men vad gör det när jag hitintills aldrig stött på en enda grav i Israel där man påstår att han fortfarande ligger!
Med denna Jesu uppståndelseskraft verksam i oss, har vi uppdraget att tala frid och fred över Jerusalem. Och be att denna svåra tid kommer att leda till en tid då Israel söker Gud och Gud svarar genom att utgjuta nådens och bönens Ande över Israel (Sak.12:10)
Gitten Öholm, krönika i Världen i Dag April 2023
Häromveckan stod jag som ett stort frågetecken i mitt hotellrum när jag öppnade locket på sopkorgen. Den hade tre olika fack, ett grönt, ett rött och ett svart. Jag försökte tänka ut om grönt var för eventuellt fruktskal eller gammalt snacks. Och vad klassa som rött? Är det för brandfarliga saker? Så vad gjorde jag då med godispapperet, äppelskrutten och prislappen på presenten? Jo allt hamnade i svarta facket.
Mycket från förra året skulle vi nog vilja kasta i en "minnenas sopkorg". till exempel all smutskastning och klagande på allt och alla, för att inte tala om svordomar som fullständigt exploderat och tycks vara helt självklara uttryck. Det borde hamna i facket för brännbart.
I ett samtal med en butiksägare häromdagen, uttryckte hon sin starka önskan om ett bättre år. Jag höll med henne och sa att jag faktiskt ber till Gud om ett år då vi får börja om med ett rent ark. Sedan berättade hon om fyra mäns om hade spelat padel tre gånger i veckan under en lång tid men plötsligt kom dem inte längre. När sedan padel-ägaren träffade en av männen på stan och frågade vad som hade hänt, förklarade han det med det svåra läget med ränta och bensinen. Padelägaren undrade hur det påverkade dem, för alla de fyra männen bor ju i hyreshus och apropå bensinen så delade de ju alltid på körningen så det kan ju inte försvåra deras ekonomi. Det som hör till berättelsen är just mannens spontana reaktion när han ställdes inför fakta och svarade på klingande småländska och några svordomar, att det hade han faktiskt inte alls tänkt på och erkände att han helt enkelt hade dragit med i det offentliga klagandet över prishöjningar.
Det ligger lätt till hands att citera Paulus ord "Jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig till det som ligger framför" (Fil.3:13). Men Paulus refererar inte till något smärtsamt som han vill glömma, utan till sådant hand kunde skryta över; hans kunskap, karriär och framgång som ju jämfört med hans relation till Jesus, inte längre var något värt.
Jag vet inte i vilken sopkorg Paulus framgång hamnar i, men det visar att gammal stolthet bör vi lämna bakom oss för att vinna något bättre framöver.
Men Bibeln talar även om saker vi ska komma ihåg eller minnas för att just det ska hjälpa oss i framtiden.
Den 27 januari är en offentlig minnesdag av Förintelsen. Att besöka Yad Vashem som ligger på Minnesberget i Jerusalem och ta del av dokumentationer från andra världskriget som filmer, foton, affisher och kirurgiska instrumenten som användes på judarna, så blir det inte bara något som hamnar på en minneslapp utan på en gul post-it. Det vill säga något att komma ihåg för att det inte ska ske igen.
Förintelsens minnesdag får inte bli en dag som markeras för att det är politiskt korrekt, att det hamnar i rätt "sorteringsfack". Det är en påminnelse om vår kallelse att trösta och tala väl till Hans folk.
Inför det nya året vill jag sända med Psaltaren kap. 122:6 där psalmisten knyter an välgång till bön för Jerusalem;
"Önska Jerusalem frid! Må det gå dem väl som älskar dig. Må frid råda inom dina murar, välgång i dina palats. För mina bröders och vänners skull vill jag önska dig frid. För Herrens, vår Guds, hus skull vill jag söka ditt goda"
Gitten Öholm, krönika i INBLICK Januari 2023
